Logga in här

- ELLER -Ansök om medlemskap
 
 
 
Glömt ditt lösenord?

Referat från föredrag under Ess konferens ”Vad är lättläst i dag?”, 6 november 2015

camillaCamilla Forsberg skrev sin magisteruppsats i pedagogik om myndigheters lättlästa texter. Uppsatsen heter Myndigheten, texten och läsaren. Myndighetsinformation i lättläst version, och i den undersökte Camilla hur sex lättlästa texter från sex olika myndigheter såg ut i förhållande till samma texts normalversion.

Hur ska man skriva lättläst?

Camilla inledde sitt föredrag med att prata om de instruktioner för lättläst som hon sett. Hon konstaterade att de inte var särskilt tydliga och konkreta. I instruktionerna står det att man i lättlästa texter ska undvika svåra ord och att de inte ska innehålla långa meningar. Men vad är ett svårt ord? Och hur lång är en lång mening?

Många frågor kvar till lättlästforskning

Det finns med andra ord många frågor när det kommer till lättläst. Och inför sitt arbete med uppsatsen ställde Camilla sig flera av dessa frågor samtidigt som hon undersökte vad det fanns för forskning och vetande om lättläst sedan tidigare. Hon kunde snart konstatera att det finns mycket litet forskning om lättläst. Camilla noterade också att den forskning som finns handlar om vilka grupper som tycker att de lättlästa texterna är svåra – inte om vilka som tycker att de är lättare att läsa.

Tillslut landade Camilla i två stora frågor:

– Vad är en lättläst text?
– Är en lättläst text lättläst för alla?

På den andra frågan fanns det redan ett svar, menade Camilla. Det mesta tyder nämligen på att lättlästa texter snarare är svårare att läsa för vana läsare, eftersom de vana läsarna läser på ett annat sätt. Men en följdfråga här blev då om en lättläst text räcker för alla dem som ändå har behov av lättläst?

För att kunna svara på den frågan, och även den första av sina två ursprungsfrågor första frågan, fick dock Camilla titta närmare på de tolv texter hon hade framför sig. I undersökningen av dessa texter tittade Camilla på flera olika nivåer:

– Övergripande läsutformning
– Grafisk utformning
– Textkomplement (till exempel bilder, tabeller och punktlistor)
– Disposition
– Syntax
– Textbindning
– Lexikon

Vad gav undersökningen för resultat?

Camillas undersökning gav flera resultat. I analysen av texterna såg hon till exempel att den längsta lättlästa texten var betydligt längre än den längsta normalversionen. Detta blir problematiskt, menar Camilla, eftersom det i instruktioner för lättläst står att texterna ska vara korta. Samtidigt behövs det ofta fler och längre förklaringar i lättläst, påpekar hon. Att man strävar efter att hålla lättlästa texter korta leder ofta till att information försvinner i de lättlästa texterna. Camilla konstaterade också att det fanns färre rubriker i de lättlästa texterna – något som kan göra texterna kompaktare och svårare att överblicka.

Få textkomplement och mer indirekta frågor i lättläst text

I både de lättlästa texterna och normalversionerna användes få bilder och inga tabeller. De lättlästa innehöll inte heller några punktlistor och innehöll betydligt färre länkar än normalversionerna. När Camilla undersökte grafiska komplement, som fetstil och kursiv, såg hon att det endast användes i normalversionerna av texterna.

De lättlästa texterna hade också färre frågor och direkta, instruerande uppmaningar. De innehöll i stället fler indirekta uppmaningar – uppmaningar där textens form och funktion inte överensstämmer. Sådana formuleringar ställer vissa krav på läsaren. Framför allt måste läsaren kunna avkoda den indirekta uppmaningen på ett annat sätt än med en direkt uppmaning. Och när det kommer till myndighetstext måste läsaren känna till att en myndighetstext kan ha syftet att informera en läsare samtidigt som den instruerar en annan, och sedan aktivt tolka innehållet som antingen information eller instruktion.

Mottagaren i fokus

Undersökningen visade också att allt handlar om mottagaren i de lättlästa texterna. Detta ledde till att avsändaren i princip blev osynlig. Camilla räknade fram att ordmassan – i både de lättlästa texterna och normalversionerna – till tio procent bestod av du, dig eller ord med liknande innebörd. Avsändaromtal, i form av ”vi”, användes generellt sett inte i de lättlästa texterna.

Camilla hittade även passivt språk i texterna. I de lättlästa texterna förkom passiver i allmänhet när subjektet var opersonligt, som till exempel ”någon” eller ”blanketten”.

Lättläst är både lättare och svårare

Camilla framhöll några av sina slutsatser och pekade då först och främst på att det finns mönster för lättlästa texter. De lättlästa texterna har till exempel lägre lix-värde, färre långord och hade större andel subjektsfundament. Samtidigt kunde Camilla konstatera att dessa särdrag inte enbart gjorde texterna lättare, utan på många sätt var de lättlästa texterna både lättare och svårare. De är ytligt sett lättare, men innehållsligt svårare. Meningarna och orden är kortare, men information och exempel har plockats bort ur lättlästa texterna, vilket gör dem svårare att tyda. Hon poängterar att exempel faktiskt kan behövas ännu mer i lättläst.

Hon såg också att de lättlästa texterna var mindre språkligt auktoritära men samtidigt visar de på en tydlig asymmetri mellan läsare och myndighet. Texterna är också kontextberoende och de ställer relativt höga krav på läsarens litteracitet och förmåga att hantera teknik. Texterna är dessutom svåra att hitta. Detta är framför allt en följd av att myndigheters hemsidor ofta är uppbyggda efter hur organisationen ser ut och inte efter vad mottagarna behöver och vill veta.

En åhörare frågade Camilla om hon dragit några slutsatser om vilka läsargrupper som behöver vad, och som svar på det hänvisade Camilla till en uppställning som finns i hennes uppsats. I den kan man till exempel se att textkomplement kan stödja en läsare med motoriska och perceptuella störningar. Men sådana komplement kan störa en läsare med koncentrationsstörningar. Uppställningen visar tydligt att det finns olika behov i olika grupper. Ändå ser de lättlästa texter Camilla undersökt ungefär likadana ut. Och de försöker tilltala alla grupperna på samma sätt.

Den stora frågan: Vad är syftet?

Camilla avrundade med att ställa några stora frågor som blev en slags totalslutsats i hennes uppsats: I vilket syfte skrivs myndigheters lättlästa texter? Är det att förmedla information, eller är det att texterna helt enkelt ska finnas? Med tanke på myndigheters demokratiska uppdrag borde syftet vara det förra, men mycket pekar på det senare. Camilla säger att framför allt måste myndigheter börja anpassa utformningen av lättlästa texter till det aktuella sammanhanget, syftet och läsarnas behov om de vill att texterna ska fylla sin egentliga funktion. Det räcker med andra ord inte att bara automatiskt tillämpa de språkliga rekommendationer som finns för lättläst, utan anpassning är nyckelordet.

Camilla ser flera möjliga lösningar på problemen som i dag finns med lättläst. Till exempel skulle myndigheterna kunna utveckla sina hemsidor så att besökarna själva kan välja om texten ska visas med frasanpassat radavfall, textkomplement och bilder.

Men hon säger också att det kan behövas olika versioner av lättläst text, och att det behövs mer forskning om vad som fungerar för de olika grupper som kan ha behov av lättläst. Just nu skrivs nämligen oftast en lättläst version till alla dessa grupper, trots att den forskning som redan finns visar att de olika grupperna har olika behov och preferenser.

Här kan du ta del av Camilla Forsbergs presentation.

Läs mer om Ess-konferensen ”Vad är lättläst i dag?”