Exjobb om tillgänglig krisinformation

Tidigare i år tog Julia Leijon examen från språkkonsultprogrammet vid Göteborgs universitet. Här bjuder hon på en sammanfattning av sin kandidatuppsats om hur coronainformationen kan uppfattas av en person med en funktionsnedsättning.

Tänk dig att du ska hämta ut ett paket hos ett postombud. Tänk dig att du ska göra det under en pandemi och att det överallt runt omkring dig finns skyltar med texten ”Håll avstånd”. Tänk dig att du inte har någon aning om var skyltarna sitter eller vad som står på dem. För du är blind. Vid ett tillfälle under våren 2021 fick jag erfara hur en person som saknar syn diskriminerades i samband med att hen skulle hämta ut sin post. Personen i fråga såg varken de uppsatta skyltarna med coronainformation eller de andra människorna som stod uppradade i kö med 1,5 meters avstånd mellan sig. Hen kunde inte veta något av det ovanstående eftersom hen inte inkluderades i det kommunikativa rummet. Hen hamnade därför för nära en annan person och fick ta emot arga kommentarer och tillsägningar. Tänk dig att uppleva det.

En språkhandling fungerar ofta som en maktfaktor och det visar sig inte minst i vår mänskliga värld där både personliga och samhälleliga kriser grundar sig i bristfällig kommuniktion. Språk kan alltså fungera som ett effektivt verktyg, men det kan samtidigt vara något diskriminerande. Men var går egentligen gränsen? Vem har makten över språket? Och vem bär ansvaret för att kriskommunikation ute i samhället vänder sig till alla?

Min kandidatuppsats med titeln ”Jag har väl lika mycket rätt som alla andra” bygger på min kvalitativa undersökning av den krisinformation om covid-19 som återfinns på skyltar ute i samhället. Syftet med studien var att få ökad förståelse för hur coronainformation ser ut från ett tillgänglighets- och maktperspektiv och jag undersökte därför om informationen var tillgänglig för alla. Studien genomfördes med hjälp av två metoder: en bildinsamling av skyltar, och djupintervjuer med tre personer som lever med funktionsnedsättning.

Mina resultat visade att den undersökta coronainformationen inkluderar vissa personer, men exkluderar andra. Det framkom att en del personer med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av bristande tillgänglighetsanpassning. Studiens informanter berättade om upplevelser av utanförskap och maktlöshet på grund av att coronainformationen inte är anpassad efter deras kommunikativa behov. Inga andra presentationsformer än skriven text erbjöds och skyltarna var placerade på ett sätt som kräver särskild fysisk rörlighet. Genom att endast erbjuda information i form av skriven text och prioritera syn som sinnesfunktion och kompetens lyckas inte samhället erbjuda tillgänglig coronainformation till alla. Min studie visar alltså att krisinformationen om corona utgör ett kommunikativt funktionshinder för vissa personer med funktionsnedsättning.