Den 4 september 2012 står jag i en föreläsningssal på Södertörns högskola och blickar ut över femtiosju studenter på A-kursen i svenska. Jag ska hålla mitt livs första högskoleföreläsning och är nervös.
Jag har gått igenom min Powerpointpresentation framlänges och baklänges under några veckors tid och vet exakt vad jag ska säga, det har jag skrivit ner nästan ordagrant. Jag har försökt formulera mig så att det ska låta som om jag talar fritt och avspänt. Kanske lyckas jag. Men jag framstår nog som en aning stel (om än välformulerad).
Jag håller i alla fall föreläsningen och studenterna verkar till min lättnad ha förstått vad jag sagt. Det känns som en bra början. Resten av delkursen, som innehåller både språksociologi, grammatik och textanalys, går också helt okej – mycket tack vare min kollega och mentor Kajsa som håller i kursen tillsammans med mig. Kajsa är också examinerad språkkonsult men gick utbildningen några år före mig – drygt trettio år närmare bestämt. (SU kull 1!)
Nu jobbar jag min åttonde termin på Södertörn, och numera känner jag mig betydligt mer hemma i lärarrollen. Mina arbetsuppgifter har också blivit fler med tiden. Utöver undervisningen i svenska jobbar jag nu även i högskolans studieverkstad. Där ger jag skrivhandledning till studenter från hela högskolan (och lär mig dessutom massor om ämnen jag inte visste särskilt mycket om innan). Jag ger också introduktionskurser i akademiskt skrivande på olika ämnen och program. Dessutom sköter jag webbsidorna för studieverkstaden.
Åren på högskolan har gett mig insikter om stort som smått. En sak jag har märkt är att undervisning är bland det mest lärorika man kan syssla med. Jag hade trott mig kunna ämnet svenska väl – och det gjorde jag nog efter tre års språkkonsultstudier – men att undervisa är något annat än att redovisa sina kunskaper genom att skriva hemtentor. Det är nämligen först när man ska lära ut något till andra som man märker om man verkligen kan det. Mina kunskaper från språkkonsultprogrammet har hela tiden varit en trygg grund att stå på, men jag har ändå många gånger funnit mig svarslös när studenterna ställt frågor som jag själv aldrig ens reflekterat över. Varför säger vissa grammatikböcker att bisatsinledaren som är ett pronomen när andra säger att det är en subjunktion? Vad är egentligen huvudordet i nominalfrasen en massa hattifnattar? Och vad heter avokado i plural?
Jag har också insett att undervisning är någonting väldigt roligt – särskilt att undervisa i grammatik, som nog är det område som får mitt hjärta att bulta allra snabbast. Samma varma känslor för grammatik har emellertid inte alla studenter (inte till en början åtminstone). Varför ska man egentligen kunna grammatik, frågar de ibland. Mitt svar brukar bli att grammatikkunskaper gör oss till mer medvetna språkbrukare. Och det ger oss en terminologi för att analysera och diskutera texter.
Och även om det ibland suckas högt över nominalfrasernas mysterier på seminarierna, har jag också hört studenter utbrista: ”Jag älskar grammatik!” Om jag lyckas få någon att tycka så – då inbillar jag mig att jag har gjort ett okej jobb.
Frej Persson
Klubbmästare i Ess Stockholmssektion och adjunkt i svenska vid Södertörns högskola
Publicerat: 15 februari 2016