Här kommer del två i följetongen där jag tänkte beskriva en typisk vecka.
Min arbetsvecka är ganska väl strukturerad och kanske inte överdrivet varierande. Efter fem års universitetsstudier med cirka noll rutiner tycker jag dock att det är väldigt skönt. Att gå upp samma tid varje dag och liksom lunka på känns (än så länge) rätt exotiskt. Plus att det är tillräckligt mycket nytt i och med nytt land och så att just jobbet gärna får kännas lite vanligt.
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag två huvudsakliga arbetsuppgifter: som lärare i språkutbildningen och som språkcoach. För tillfället jobbar jag femtio procent med utbildningen och femtio procent med coachningen. I mars är dock planen att vi ska påbörja en ny utbildningskull vilket kommer reducera mina coachningstimmar betydligt.
Schemat mitt ser ut som så att måndagar, onsdagar och fredagar jobbar jag med utbildningen mellan nio och halv ett och coachning efter lunch. Innan nio brukar jag ha planeringstid eller svara på mejl och annat vuxet. Lektionstiden dessa dagar är uppdelad i två pass som jag och den andra läraren delar på. Jag kör alltså samma lektion två gånger med halva klassen åt gången. Tisdagar och torsdagar blir sen tvärt om då jag jobbar med coachning på förmiddagarna och har lektion på eftermiddagarna.
Utbildningen är nog i grunden rätt lik vilken intensivspråkutbildning som helst men med två större undantag: eftersom utbildningen ska leda till ett specifikt jobb väljer vi ut de vi tror kommer klara kursen och bli bra operatörer och sen är stora delar av utbildningen utformad efter vad de kommer behöva kunna i jobbet. Till exempel tror jag kanske inte att man lär sig precis hur sjukhus och äldreboenden fungerar på en SFI-utbildning men eftersom vi bokar från och till just sådana plaster måste operatörerna här veta detta.
Coachningen går till så att jag väljer ut en person som sitter och svarar i telefon. Det kan vara någon som inte fått coachning på länge eller någon som behöver mycket hjälp. Sedan lyssnar jag på ett gäng inspelade samtal för att försöka hitta mönster i var det blir fel: behöver hen hjälp med uttal av ett visst ord eller ljud, blir ordföljden alltid fel i bisatser eller har personen svårt för när det ska vara bestämd eller obestämd form (de absolut vanligaste felen). Därefter sätter jag mig vid operatören och sitter med och bara lyssnar ett tag. Eftersom jag inte känner alla än, det är ca nittio personer totalt, så brukar jag också mest prata lite allmänt för att jag ska kännas lite mindre farlig. Slutligen går jag in på det jag tycker att operatören behöver jobba på, pratar om vad hen säger nu, hur man ska säga och sätter upp mål.
Och så går veckorna. Jag ska antagligen dock börja extraknäcka lite på svenska ambassaden här och undervisa deras lokala personal och (viktigt!) själv snart börja lära mig lite vettig rumänska. Och när min chef beklagade sig över krångligt skrivna rutiner var jag snabb med att erbjuda mig att fixa till dem. Eftersom det är vinter och jag inte har hunnit skaffa mig så många vänner än ser jag till att fylla min tid med jobb istället. Det eller att spela sims.
*Jag vill också beklaga de väldigt ospråkkonsultiga användandet av ”coach” i texten, men det är som det jag är anställd och jag kommer inte riktigt på något bättre ord för det just nu.*
Publicerat: 21 januari 2016