Mathilda i Moldavien – hur hamnade jag här?

Välkomna till första inlägget i det som ska bli den lilla följetången ”Mathilda i Moldavien”! Vi i styrelsen har fått lite frågor om hur man som språkkonsult i svenska kan jobba utomlands. Går det ens? Jodå! Det går alldeles utmärkt. Marknaden är väl mindre än i Sverige men som ofta när det gäller språkkonsultjobb får man vara lite kreativ och försöka motivera sin kompetens och förträfflighet så mycket man bara kan. Just Chisinau, Moldavien är väl kanske inte den trendigaste av platser men det är i alla fall ett bevis på att det går finfint att hitta språkkonsultrelaterade jobb även utanför Sverige.

I detta första inlägget tänkte jag mest skriva på temat ”hur hamnade jag här?” – en liten introduktion till hur sjutton det blev så att jag hamnade i Chisinau av alla ställen. I senare inlägg kommer jag gå närmare in på mitt jobb som svensklärare och språkcoach, vad jag gör och hur det knyter an till språkkonsulteriet. Men vi börjar från början:

En dag tidigt i höstas satt jag i min killes sovrum och satte upp ett personligt mål: från och med nu skulle jag söka minst ett jobb om dagen. Jag hade tagit min examen några månader tidigare, gett mig själv ett helt ledigt sommarlov och ströjobbade nu som vikarie på lite olika skolor. I princip var jag tillbaka till innan jag började plugga; jag bodde hemma hos pappa, uttråkningspromenerade runt i Lund och hängde på Spyken (nu visserligen som lärare och inte elev men ändå i samma korridorer). Jag tänkte att ett jobb om dagen är inte så jobbigt, det pallar jag söka. Så jag skrev in ”språk” på Platsbanken och fick upp annonsen ”Språklärare och språkcoach sökes i Chisinau”. Inte en chans att jag får detta tänkte jag, knåpade ihop en ansökan på fem minuter och mejlade in. Då hade jag i alla fall uppnått mitt mål för dagen. En kvart ringde hon som skulle bli min chef och bokade in Skype-intervju samma kväll. Tre dagar senare fick jag jobberbjudande och tre veckor senare åkte jag iväg.

Vad jag gör är alltså att jag jobbar som svensklärare och språkcoach för svenskt ett företag som sysslar med så kallad ”anropsstyrd trafik” (aka färdtjänst och sjukresor) i framför allt Västergötland och Dalarna (fun fact: när jag först läste på om företaget trodde jag att det stod ”antroposofstyrd trafik” och satt länge länge och funderade på vad det kunde innebära). Alla resor sker i Sverige men majoriteten av företagets telekommunikation är placerad utomlands. Att företag gör så är väl inte jätteovanligt men skillnaden här, och där mitt jobb kommer in, är väl att man här lär upp folk på plats i att prata svenska. På bara ett halvår ska personer vars enda referens till Sverige innan var typ Zlatan lära sig svenska upp till B2-nivå. Så när en tant i typ Hyssna eller Malung ringer och vill beställa färdtjänst hamnar hon antingen i Tartu, Dakar eller hos oss i Chisinau där det sitter svenskutbildad lokalbefolkning och tar emot bokningen. Mitt jobb, lite kortfattat, är dels att utbilda en ny klass moldaver i svenska, dels att vidareutbilda/coacha de som redan gått utbildningen och nu jobbar med att ta emot beställningar.

Nu har det gått tre månader sen jag kom hit. Innan visste jag knappt var Moldavien låg. Eller att det uttalas [Kishinau] och inte [Shisinau]. Jag har lärt mig vad de vanligaste grönsakerna heter på rumänska, går på promenader utan karta och tycker att det här med undervisning är ju bland det roligaste som finns. Däremot är det rätt segt stundtals att bo i ett land där nästan ingen pratar engelska. Att ha familj, kompisar och pojkvän 200 mil bort, med väldigt dåliga förbindelser, blir rätt ensamt stundtals. Men å andra sidan har jag ett svinkul jobb som också ger mig erfarenheter och referenser nästan ingen annan i Sverige har. Jag har kontrakt på totalt åtta månader vilket på ett helt liv blir väldigt lite tid. Det är nyttigt för både själ och cv att hoppa på knäppa saker ibland och bara köra. Och om inte annat så för att kunna tråka ut eventuella barnbarn med ”när jag var ung och bodde i Moldavien…” när jag blir gammal.