Veckans inlägg handlar om hur jag tänker kring språkkonsultkompetens och hur (eller om) jag använder den i coachningsdelen av jobbet. Nästa vecka kommer det handla om undervisningsdelen.
Det är inte helt lätt att reda ut hur jag faktiskt använder min språkkonsultutbildning i coachningsdelen av jobbet. För det första handlar det ju om talat och inte skrivet språk och för det andra är det hela tiden utifrån ett andraspråksperspektiv. Rent krasst skulle jag nog säga att jag snarare har nytta av mina grammatik- och allmänna språkkunskaper än min språkkonsultkompetens.
Talat språk fungerar ju inte som skrivet – vi pratar ofta både svårare och lättare än vi skriver och har heller inte tid att redigera oss. Däremot handlar det ju fortfarande om kommunikation och att alla parter ska förstå varandra så bra som möjligt. Grundinställningen till språk jag fick under språkkonsultutbildningen är typ: så länge alla förstår varandra är det mesta okej. Och detta använder jag dagligen. Är det för svårt att säga ett bakre sj-ljud, säg då [Tjövde]; blir det alltid [nommer] istället för [nummer], skit samma, alla förstår nog ändå. De allra flesta coachningssamtal jag har handlar om att försöka göra det så enkelt för sig själv och kunderna som möjligt.
Sen såklart handlar en stor del om att hjälpa operatörerna prata enligt svenska grammatiska regler och få till så lyssnarvänligt uttal och melodi som möjligt. I dessa delar använder jag dock mer min generella kunskap och känsla för hur svenska låter – vilka ord och ordled man brukar betona i satser och hur fel det låter med verb innan subjekt i bisats och så vidare. Däremot hjälper såklart grammatikkursen från utbildningen mig att kunna prata om felen och låta allmänt vettig och kunnig.
Det är alltid svårt att urskilja sin egen expertkunskap från allmän kunskap. Antagligen har jag mer nytta av kandidaten än vad jag är medveten om. Det vore ju tråkigt annars, framför allt med tanke på att jag just fick min första inbetalningsfaktura på studielånet.