Idag var tanken egentligen att jag skulle skriva mer om lärardelen av jobbet. Men jag känner att jag inte har så mycket smart att skriva om det just nu. Istället vill jag berätta mer om landet jag för tillfället bor i. För jag tror inte att så många vet riktigt hur här är och var som händer här, själv visste jag verkligen ingenting innan jag kom hit.
Moldavien, Europas fattigaste land och före detta sovjetstat. Slits mycket mellan EU och Ryssland vilket framför allt blir tydligt i utbrytarrepubliken Transnistrien vid gränsen mot Ukraina. Här vill man nog allra helst tillbaka till sovjettiden och är sedan 1990 självutropad självständig republik. Det var för övrigt här Karl XII var och härjade (googla ”Kalabaliken i Bender”) och härifrån han tog med sig kåldolmarna hem till Sverige.
Man vill gärna inom EU få det att verka som att Ryssland skulle vara en stor bakomliggande kraft till problemen i Moldavien. Men faktum är att de största problemen är högst inhemska och lokala. Den bakomliggande kraften stavas i
stället ”korruption”. I somras kom det fram att över 1 miljard dollar försvunnit spårlöst ut ur landet via de tre största bankerna. Ofattbart mycket pengar och cirka en åttondel av landets BNP.
Befolkningen har fått nog och skriker efter omval. Man vill få bort samtliga sittande politiker och starta om. Sedan i somras har Partidul Platforma Demnitate şi Adevăr (typ ”Värdighet och sanningsplattformen”) tältat utanför parlamentsbyggnaden tillsammans med socialistpartiet och Partidul Nostru (”Vårt parti”). Alla dessa tre partier är vanligt
vis så nära man kan komma fiender men har alltså enats i det gemensamma målet att få bukt på korruptionen och kämpa
för nyval.
Hur märker då jag av detta? Ja, att landet är fattigt märks tydligt. Husfasaderna är slitna, gatorna har stora hål och en limpa bröd kostar två kronor. Att det sedan finns några få personer som tjänar extremt mycket pengar märks också. Till exempel på den silverglittriga Porschen som brukar stå parkerad vid mitt hus. Jag bor mitt i centrum, cirka 200 meter från regeringshuset, vilket medför framför allt två saker: de som bor runt omkring mig har rätt bra med pengar (hyrorna här skiljer sig förvånansvärt lite från svenska hyror), och jag ser protesterna och demonstrationerna från mitt fönster.
Eftersom jag inte förstår vare sig ryska eller rumänska kan jag inte följa de lokala nyheterna, så det hade varit lätt för mig att nästan helt strunta i vad som händer i landet. Stänga fönstret när demonstrationstågen går förbi utanför. När jag pratar med personer på jobbet märker jag också en stor uppgivenhet och ovilja att prata om det. Men jag känner att om jag ändå ska bo här ett tag vill jag veta vad som händer, det känns ändå som min skyldighet.
Vill man läsa mer om nuläget i Moldavien rekommenderar jag den här artikeln: Everything you need to know about the Moldova protests